Bland berg och gårdar: Späckhuggarna och pingviner

Efter Cholila åkte jag upp till min gamla kollo-vän André som var och wwoofade på en gård vid namn Reko, precis utanför den lilla byn El Bolson i Patagonia. Hit reste alla hippies på 70-talet under något tyst avtal med militärjuntan om att det var ok att flytta ut i ingenstans, odla, syssla med kärlek och röka gräs så länge de hölls sig borta från väpnat motstånd. Så idag är byn fortfarande färgad av detta, även om det idag är mer kommersiellt så klart. Men mot denna bakgrund finns även idag supermånga wwoofing- gårdar i området. Reko var en av dem och ägdes av Gabriell, Gerardo, Luis, Paula och Gabriella som hade köpt 120 hektar mark för en skämtsumma efter den ekonomiska kollapsen 2001. Nu hade de bort där i åtta år och byggt upp stället från grunden, el, vatten, avlopp allt. Visionen är en ekoby och med upp till 18 wwoofare åt gången är det ganska mycket aktivitet. Hus byggs, mark odlas, öl bryggs osv. Under veckorna vi var där var det mycket jobb, men även mycket intressanta diskussioner. Här är lite bilder;

Det var berg åt alla håll och kanter, vilket så klart är fantastiskt!

Tre dagar skördade vi potatis. Lite svårare då det här praktiseras permakultur vilket innebär att jorden inte ska vändas. Tydligen så finns det någon form av system i den där marken med näring, små kryp och sånt där som människor annars gillar att sabba.

Husen de byggt är konstruerade så ekologiskt som möjligt, med varmvatten från solen, isolering med levande tak, gråvattensystem, växthuset i hallen etc. Mkt fint!

Jag fick inte vara med på detta bygge så mycket men André var där nästintill varje dag. Galen utsikt.

Så på onsdagarna tog vi vår after work uppe på bygget.

Och hemmabryggd öl

Efter Reko for jag till Puerto Madryn, en stad mest känd för valspotting och det djurrika naturreservatet Peninsula Valdes. Redan första dagen hookade jag med två valnördar, en som åkt från Tyskland och en från Colombia, för att titta på späckhuggare. Tydligen, precis när jag var där, var det exakt rätt tid för att se dessa fina men elaka delfiner attackera sjölejon-ungar. Om en har världens tur. Supercoolt tänkte ju jag och vi hyrde en bil och for till en liten by i natureservatet, självfallet fylld med andra valnördar. Vissa som hade varit där i flera veckor. Och alla diskussioner kretsade så klart om dessa späckhuggar-attacker. Ännu hade det bara vatt en attack, den 5 april, men de väntade på fler. Om vinden bara kunde vända. Vi hyrde en liten lägenhet och sen var det bara att gå upp tidigt på månnen för att tajma tidvattnet.

Här satt vi och väntade och väntade och väntade. Det var himla fint faktiskt. Ibland kom det några parkvakter, ibland några andra valnördar. Efter ett tag tappade jag räkningen på skämtet som följde alla toabesök;"You just missed four attacks!" Men det var hemskt populärt.